I don’t know why I say the things I say, but I say them anyway.
Sitter här hemma och funderar. Låter tankar cirkulera. Jag ritar ord med mina känslor och vänder allt utochin. Börjar om från början igen.
Nånstans i allt detta masiva har jag en tanke och en önskan om att vara någon, att vara något som jag kan stå rakryggad för. Jag är inte där än.
Jag fäller krokben för mig själv och gör allt det där enkla så himla himla svårt.
Jag vet inte om det är jag eller om det är ni, men det är någon, något som håller i den felande länken, det udda möstret. Mina bitar går inte ihop hur jag än försöker. Och jag försöker, gud vet att jag försöker.
Det är så mycket runt mig som påverkar mig och jag har så svårt att sålla bort alla intryck.
Tror att det i grund och botten handlar om att jag för första gången i mitt liv känner att jag börjar närma mig ”centrum” och att jag för allt i världen inte vill missa något av alla dessa upplevelser.
Jag vill så mycket, ni skulle vara veta. Men det finns inte tid eller ork till allt.
Skulle vara underbart om man skulle kunna få sitt liv uppspelat för sig själv, alla val man gjort och alla val man valt bort, att få se det svart på vitt.
Det kanske skulle ge klarhet, eller en hel del ångest, vad vet jag.
Vad jag vet är att jag inte ens har närmat mig den jag vill vara, och jag vet inte ens om jag har möjlighet att bli som den bättre individ, godare medmänniska jag önskar.
Sammanfattningsvis, det går inte att sammanfatta. Livet går inte att uppleva i superspeed eller i slowmotion. Det enda som går är att uppleva varje enda enskilt ögonblick i realtid. Varje sig man vill eller ej.
Nånstans i allt detta masiva har jag en tanke och en önskan om att vara någon, att vara något som jag kan stå rakryggad för. Jag är inte där än.
Jag fäller krokben för mig själv och gör allt det där enkla så himla himla svårt.
Jag vet inte om det är jag eller om det är ni, men det är någon, något som håller i den felande länken, det udda möstret. Mina bitar går inte ihop hur jag än försöker. Och jag försöker, gud vet att jag försöker.
Det är så mycket runt mig som påverkar mig och jag har så svårt att sålla bort alla intryck.
Tror att det i grund och botten handlar om att jag för första gången i mitt liv känner att jag börjar närma mig ”centrum” och att jag för allt i världen inte vill missa något av alla dessa upplevelser.
Jag vill så mycket, ni skulle vara veta. Men det finns inte tid eller ork till allt.
Skulle vara underbart om man skulle kunna få sitt liv uppspelat för sig själv, alla val man gjort och alla val man valt bort, att få se det svart på vitt.
Det kanske skulle ge klarhet, eller en hel del ångest, vad vet jag.
Vad jag vet är att jag inte ens har närmat mig den jag vill vara, och jag vet inte ens om jag har möjlighet att bli som den bättre individ, godare medmänniska jag önskar.
Sammanfattningsvis, det går inte att sammanfatta. Livet går inte att uppleva i superspeed eller i slowmotion. Det enda som går är att uppleva varje enda enskilt ögonblick i realtid. Varje sig man vill eller ej.
Kommentarer
Trackback