I huvudet på en Sara

Efter åtskilda påhopp och mordhot av Malin känner jag mig så illa tvungen att blogga vidare. Känns ovant det här, nästan lite otillåtet. Som när man smög sin in på storebrors rum när han inte var hemma. Tittade på alla dom coola grejerna han hade som han vägrade visa för mig. ( I have seen them all storebror. Pah! ) Men faktum kvarstår, att blogga eller inte blogga, det är frågan det.

Just nu sitter jag i en datorsal i skolan, borde göra en av mina många många skolarbeten. Men jag orkar inte. Jag är så trött, och jag behöver verkligen ledigt snart. Jag tror jag håller på att falla igen, jag rusar mot marken i ljuset hastighet och jag kommer aldrig hinna gömma mitt huvud bakom era och mina egna skyddande händer. Aldrig. Så därför ägnar jag mig åt självhjälp. Lyssnar på Oh Laura och tänker djupa tankar. Djupa tankar och den hemtrevliga och numera vardagliga känslan av att aldrig, aldrig hinna med. Tiden måste spela mig ett spratt eller så är jag sjukt dålig på klockan för såhär snabbt kan den omöjligt gå. Jobbat helgen i helgen och igår kom jag hem och stupade i sängen med en omtänksam alex som lovade guld och gröna skogar, massage och mat. Men jag däckade och sov i tre timmar. Sen var den dagens slut liksom. Jag som skulle plugga, laga mat, duscha, äta maten, diska, städa, tvätta, gosa med gösta och rattz, städa hos djuren och ev hinna med some chillz timez. No way!

Klockan är inte ens 9 och jag har redan hunnit få två, förlåt mig, tre raseriutbrott. Det tyder inte på annat än att jag börjar bli sliten, för sliten. Jag behöver tid för mig nu. Men jag hinner inte, det finns ingen tid över för mig. Inte idag, inte imorgon och inte under den kommande 2 veckors ledigheten. Då blir det skolarbeten, plugg, förberedning för prov, julfirande med familj 1, familj 2 och vänner. Och sen snurrar hjulet vidare, med eller utan mig.

Men hey, vilket muntert inlägg. Malin kommer först gråta glädjetårar när hon ser att jag uppdaterat, när hon kommit såhär långt (heeej Malin, vad gör du? ^^ ) Kommer glädjetårarna vara utbytta mot tårar av blod. Yes, hon (och alla andra stackars barn som läser detta) kommer gråta blod när dom läser detta. Jupp, SÅ underhållande är jag. Jupp Jupp.

Jag känner inte att det finns någon anledning att berätta för er, den massiva massan, den gråa väggen, om varför det blev bloggstop. Ni som vet är ni som borde veta och dom som är inblandade är just, inblandade. 

Så..Hey vad händer? Vart står vi? Klarade vi oss igenom det? Är vi "där" ännu? Kommer vi komma "dit" nångång?