Tydligen så är mitt bloggande uppskattad av er få som faktist läser den. Dont get me wong, jag uppskattar mina få men återkommande läsare. Tyvärr så har jag ett kal som gör att enda gången jag verkligen känner för att skriva är när jag är överdriver glad och överenergisk, och tja, not so much något av det. Idag är en sådan där jag är not so much. Much av vad tänker ni, tja.. not so much av allt får jag tyvärr erkänna.
Det är så längesen jag skrev nu, en månad exakt enligt min blogg. Men sen jag skrev ett riktigt inlägg om vad jag har gjort under dagen and so on, det var ännu längre sen. Tyvärr blir detta inget sådant inlägg heller. Surry dudes.
Detta blir ännu ett av mina klassiska "jag tycker det är synd om mig och jag mår inte så bra, men prata inte med mig om det, jag blir nervös då, inlägg" Just ett sånt inlägg.
Ingen kan väl ha missat min tid av diet och shakar. Ingen kan väl heller ha missat mina humörsvängningar och ömsom arga studer ömsom glada stunder då jag har lyckats gå ner i vikt eller klarat ett hårt träningspass.
Under den här tiden har jag insett att jag är inte den sortens människa som borde träna och banta, ellersom jag tydligen inte är kapabel till att göra det på ett sunt sätt. Och att vara just sund är ju liksom själva poängen med att äta nyttigt och träna. Inte för mig. Träning för mig är ibland en kul grej, känslan av att ge gärnet och känna att man inte orkar mer, men står ut ett tag till och sen som ett underverk kommer andra andningen. Då bara ler jag, skrattar till och höjer tempot på löpbandet och ger gärnet en stund till. Jag känner mig lycklig och helt nöjd med mig själv. Jag önskar att jag alltid skulle ha den inställningen till träning och motion. Men tyvärr är det inte så. I många av fallen så haglar tankarna över mig, att jag får skylla mig själv som måste springa så snabbt, att om jag inte hade ätit som en gris hade jag sluppit träna i två timmar och ändå inte känna mig nöjd. Jag puschar mig själv hårdare än vadj ag själv vet är nyttigt. Men jag anser att jag måste, och ska jag vara ärlig mot mig själv så måste jag. Annars skulle jag aldrig få en uns av selfastembooz (stavningsfel?).
Samma sak med diet. Att gå på diet är nyttigt och bra för kroppen och själen. Och i början var det även bra för mig. Men efter ett tag tog något annat över. En längtan att kunna vara nöjd med mig själv. En otålighet jag inte visste att jag hade, en känsla av otillräcklighet. Så jag fuskade, åt en påse istället för 3. Tränade, ville äta men nej. Jag hade inte skött mig tillräckligt. Dom gångerna jag åt mina tre påsar men inte hann träna blev jag arg på mg själv att jag inte hade någon karaktär.
Vart vill jag komma? Jag vet inte riktigt. Tror detta inlägget är mest för mig själv. För att jag själv behöver skriva ner det här, för att jag själv måste läsa det. Vi får se..
However, jag slutade gå på gymmet och slutade äta mina påsar. Det hände mycket, väldigt i min omgivning och ska jag vara ärlig var det mer än jag klarade av just då. Så jag slutade träna, slutade banta, och jag mådde skit. Jag var skit och jag mådde skit. Intalade mig att jag skulle bli stor som en elefant och tja, jag var inte nöjd alls.
Sen efter ett tag gick det över, och jag blev faktist rätt nöjd med mig själv. Lite foxy var jag nog ändå, om jag tänkte efter. Så jag har inte vägt mig sen innan jul, och jag tror att det är bra för mig ,vågen ger mig inte annat än ångest och dåligt samvete.
Men ikväll så insåg jag det. Jag har gått upp igen, och det skrämmer mig. Jag vet att jag tar hela den här bantningsgrejen på för stort allvar. Men min vikt handlar inte bara om just, min vikt. Vikten är bara en liten del i allt. För mig handlar det om att ha ett mål och klara det. Att ha koll på läget och inte ge upp så fort saker och ting blir lite jobbiga. För mig handlar det om, att genomföra saker jag tar för mig.
Och svag som jag är så börjar jag nu vackla. Jag kanske inte borde plugga, jag kanske inte borde jobba med människor? Om jag själv inte klarar av en sån här sak, hur ska jag då klara av att hantera andra människors problem? Jag vet inte och saker känns tunga nu.
Jag har köpt tre par nya skiny jeans som passa(de) nu när jag hade gått ner i vikt, men nu passar dom inte. Vågade bara prova det första paren och tro mig, det gick inte bra alls.
Nej jag vet inte, var så många som sa till mig att detta var ett dåligt sätt att banta på innan jag hade börjat. Dom sa att visst du går ner, men du går upp de dubbla sen. Eller att sen så kommer kroppen aldrig klara av att äta normala portioner eller minsta flåtiga mat. Du sväller upp på en gång och magen vänder sig ut och in. Men jag var självsäker och uppblåst och ryckte på axlarna "watch me!" Men nu, nu vet jag inte längre. Jag är livrädd för att jag ska gå upp allt igen, samtidigt som jag är rädd för att börja på dieten igen. Eller, jag ska börja på dieten igen, det är redan bestämt. Men jag är rädd att tankarna i mitt huvud som snurrar ska ta över helt.
Jag vet varken in eller ut och jag antar att detta inte passar sig alls för att skriva i en blogg men fuckingfuck DETTA är min blogg och jag skriver vadfan jag vill. jag vet inte vilka som läser, förutom ni som kommenterar, så tycker ni att jag är en dumbom som skriver detta nu, så kommentera inte då så slipper våra vägar korsar mer än vad dom redan gjort.
XoXo