I huvudet på en Sara

Och än en gång är det dags för mig att spy galla likt en aktiv vulkan. Att drömma mardrömmar om sitt jobb och att ränka ner timmarna tills det är dags igen är inte  n o r m a l t. (Sagt av en person som aldrig och aldrig kommer uppskatta de svenskaste ordet av dom alla..) För det är sant, veckan som har varit har jag drömt om att jag har försovit mig till jobbet, att jag har varit på jobbet och gjort fel, alla drömmar har på något sätt handlat om mitt jobb och alla har slutat på samma sätt, jag vaknar panikslaget upp med svetten som bara rinner ifrån mig.

Jag gillar kunderna, jag tycker om att hjälpa dom förvirrande små tanterna hitta bland hyllorna. Musiken som står på i bakgrunden brukar vanligtvis göra mig glad och lycklig. Jag gillar min arbetsplats. Men faktum kvarstår, jag trivs inte och jag har ont i magen så fort jag tänker på att gå hit.
Många har sagt att jag är löjlig och barnslig att det bara är att bita ihop. En logik för mig som ter sig en aning märklig. Ingen skulle säga till en manodepressiv att bita ihop, så varför skulle det vara någon skillnad? Nej jag kanske inte får psykoser eller försvinner in i mig själv eller för del delen behöver medicament för att fungera. Men man kan väl fortfarande känna fysiskt så som psykiskt obehag? Eller är jag helt ute och cyklar?

Det som får mig att hata detta stället så mkt som jag gör är det bristande intresset för varandra. Eller rättare sagt, för dom som inte jobbar så mkt. alternativt kassörskorna vs resten.

Jag jobbar alltid fredagar och kommer väl alltid göra, något jag har lärt mig att acceptera, men ibland händer de faktist saker som gör att man skulle behöva vara ledig på just en fredag.
Som mitt skolschema ligger nu har jag aldrig lektioner på fredagen och inte heller har jag lektioner på trosdag eftermiddag.
Min älskade josefin pluggar som bekant i lund och jag tycker de är ett perfekt tillfälle att hälsa på henne. Torsdag till söndag. Skulle vara underbart.
Om det nu inte vore så att ingen vill jobba, alla har undanflykter och anledningar till att inte byta schema, när jag har bytt så många gånger för dom. jag tycker det är tråkigt och framförallt bevis på att det inte finns någon laganda här whatsoever.
Jag kom på den geniala ideen att ta ut en semesterdag, då är det bara att ansöka om semester och sen är det butikschefens ansvar att fixa nån som täcker mig. Trodde jag.

Nej, hans svar var "ja då får du fixa nån som jobbar för dig helt enkelt"
"Jaa men de är ju ingen som vill jobba fredagar, särskillt inte om jag frågar"
"ja då har du nog ditt svar där.."

Jag blir så ledsen för jag hade verkligen sett fram emot dethär och såna här saker sänker mig direkt.

Det är mycket annat som pågår runt mig och det är tusen tankar i minuten, och för första gången på riktigt länge, eller första gången jag ens kan minnas, så är jag rädd. Iskallt, fult och avskyvärt rädd.
Att få åka iväg ett par dagar är ungefär exakt vad jag hade behövt..