I huvudet på en Sara

Jag har alltid sett mig själv som en tidspessimist. Måste alltid gå ut till bussen minst 10 min innan den går, vilket alltid, utan undantag innebär att jag får stå ute och frysa i 7 ½ minut. Jag har svårt att mäta tid, har jag bråttom och ska göra något känns det som om det tar minst en kvart innan jag är klar, när det i själva verket inte har gått mer än 5-6 minuter. Det är märkligt såntdär.

Samtidigt kan jag ha dålig koll på andra hållet, varje morgon börjar jag klä på mig yterkläderna runt halv 8 och varje gång, varje gång är jag utanför dörren TIDIGAST 20 i 8. Och varje morgon när jag stressar iväg så tänker jag "varför lär jag mig aldrig? Imorgon får ja börja liiite tidgare" Men icke.

Det är idag exakt två veckor tills vi får flytta in i lägenheten. skrämmande nära men kitlande nervöst. Jag längtar, önskar det vore idag. Men det finns så mkt att göra att det hade varit helt omöjligt.

Fråga mig inte varför jag började rabbla meningslös fakta om tiden bara sådär. Jag vet inte. Kanske beror det på att jag är på jobbet och faktist tycker det är helt okej. Kanske jag är så utmattad av all packning där hemma så jag har svårt att få min hjärna att fungera som normalt. Kanske beror det på att jag såg fom fyra avsnitten "De halvt dolda" från SVT idag. Jag vet inte.
Men den serien grep tag om mig hårt, riktigt hårt.  Jag tänker inte ens ge mig på att försöka beskriva handligen, de skulle vara att hacka sönder Gadrells pjäs i små små bitar. Men den var stark.  Skildringar av personer som hela tiden knöts ihop med varandra på sätt som var så genialiskt att jag inte kan göra annat än skaka på huvudet.

Om man ska sammanfatta serien med en liten text, och det ska man, så skulle den texten vara :
Den visar att allt inte är som det ser ut. Människan lever och har alltid levt efter nån mall över hur man ska vara, och av rädsla för det nya och det okända backar vi tillbaka till vår trygga närvaro. Vårt trygga hem, trygga familj och trygga principer och ståndpunkter. För är det inte så? Det är lättare att se och sedan döma, istället för att se, konstatera och tänka efter. Vi människor är snabba att döma utefter den "normala normen", detta är något som jag anser är något som vi alla förlorar på i slutändan.
Om den serien på något sätt kan ändra hur jag är som person så önskar jag att den har lärt mig att inte stanna kvar vid ytan, våga ställa dom obehagliga frågorna, våga bry mig om annat än just skalet.
DET skulle göra mig till en bättre människa.